Vulgära texter – korrekt eller förbjudet?

Först och främst måste jag be alla mina läsare, sisådär fem stycken Slitz-läsande spelnördar, om ursäkt för att jag inte uppdaterat Smack My Balls på väldigt länge. Men jag har, precis som alla andra, haft ont om tid under julledigheten. Bland annat har jag skrivit artikeln "Spel i kulturellt finrum”, som publicerades på Kong igår. Och ja, jag är en smula stolt.

”Vad ska idioten snacka om idag”, undrar ni säkert. Vete fan. Möjligtvis om hur vild din morsa är i sängen. Förlåt, jag ber hemskt om ursäkt, högstadieuttryck är både skrattretande och patetiska. Men ändå, jag har länge längtat efter att få läsa en spelrelaterad text (artikel, intervju, förtitt eller recension, whatever) som nästan enbart använder sig av vulgära och uppseendeväckande ord och påståenden. Risken är att en sådan text kan upplevas som simpel för läsarna, att skribenten bakom texten automatiskt blir mindre trovärdig, men den risken är jag och säkert flera skribentkollegor villiga att ta. Det är i alla fall min förhoppning.

För finns det egentligen någonting roligare än att göra förbjudna saker? Journalistiken, och då speciellt speljournalistiken, har idag utvecklats till något viktigt för många människor. Jag skulle gärna krossa den vackra, välspråkliga och emellanåt falska stilen som många skribenter använder sig av i sina texter. Vidga allmänhetens syn på spel (och journalistiken bakom), för att uttrycka mig mer ”korrekt”.
Nu vet jag förstås inte om jag gjort mig ordentligt förstådd, själv är jag ganska förvirrad, men jag hoppas i alla fall att mina tankar underhåller.

Skrämmande journalistik

Så har kvälls- och dagstidningarna gjort det igen; baktalat ett spel och gett oinsatta människor en negativ bild av branschen. Den här gången var det Svenska Dagbladets journalist Ulrika Nandra som skrev en hyfsat lång artikel om MMORPG-spelet World of Warcraft.

Artikelns rubrik ”De leker med sina dubbelgångare” ger, redan vid första ögonkastet, dåliga vibbar. Och, vilket både är ledsamt och förutsägbart, visar det sig att artikeln belyser onlinerollspel från en negativ synvinkel.

Mest spelat just nu är World of warcraft. Spelplanen kan liknas vid ett eget samhälle eller land. Liksom de flesta spelen bygger det på en konflikt, systemet är strikt hierarkiskt och det är genom våld, och hur bra man är på det, som man tar sig fram i spelet och når högre så kallade levels, belöningsnivåer.

Redan i andra stycket i artikeln visar det sig att Nandra inte kan ett skvatt om MMORPG-spel och World of Warcraft i synnerhet. Och, tyvärr, fortsätter Svenska Dagbladets journalist (undrar hur bra research hon gjorde inför sammanställningen av artikeln) att kringgå den enkla sanningen.

För att skapa sin avatar klickar man sig fram till olika egenskaper, till exempel hyllas styrka.

Vad för budskap vill Nandra föra fram i detta påstående? Hela meningen känns som tagen ur luften, då många spelare väljer att koncentrera sig på handel, charm och magi istället för styrka. Budskapet är simpelt; Nandra vill få människor att tro att MMORPG-spel förespråkar och lär ut Neandertalarnas primitiva levnadssätt (starkast och bäst på att slåss får makten).

Och det blir inte bättre. Nandra intervjuar en hel del ”kunnigt” folk i artikeln, och en av dem är Peter Zackariasson, filosofilicenciat på Handelshögskolan vid Umeå universitet, som vräker ur sig nedanstående citat.

De manliga och de kvinnliga avatarerna är väldigt sexualiserade och har utseenden som speglar samhällets syn på utseende och strävan efter att vilja se ut på ett visst sätt.

Jag provspelade World of Warcraft under betatestperioden som pågick en kort tid innan spelets release, och jag såg då varken helnakna eller halvnakna avatarer (det heter väl för fan karaktärer?) som kunde resultera i ”barnförbjudna” tankar.

Sveriges största kvälls- och dagstidningar vet, som vi visste sedan tidigare och fått bekräftat en gång till, absolut ingenting om spel, och varför folk spelar dem. I nästan exakt alla artiklar som behandlar ämnet spel (och inte är skrivna av ”äkta” speljournalister) presenteras det en negativ, extremt vinklad och frånstötande bild av socialt handikappade ungdomar utan någon som helst verklighetsuppfattning.

Jag hoppas verkligen att Nandra, så här i efterhand, skäms över sin artikel. Men bli inte förvånad om Svenska Dagbladet publicerar en artikel med rubriken ”Felix, 18 år, förstörde sin skolgång på grund av World of Warcraft” inom loppet av några månader. Signerad Ulrika Nandra.

Veckans rekommendationer – del 1

Det har länge diskuterats vilt på spelrelaterade forum världen över. Anledningen är att många högt uppsatta personer inom kulturvärlden vägrat inse att spel är kultur (med undantag för Sveriges kulturminister Leif Pagrotsky). Det har skrivits många krönikor och artiklar om ämnet, men den bästa är kanske Magnus Alms ”Det räcker nu”, som publicerades för Spel2:s räkning den 14 december.

För att spinna vidare på krönikor… Min före detta kollega och nära vän Niclas Alcayna skrev för ett tag sedan en underhållande och sanningsenlig krönika för min gamla uppdragsgivare Retry. ”Idétorka i spelbranschen” handlar precis som rubriken skvallrar om… idétorka.

Idag publicerades förresten min första recension (Burnout Legends till PlayStation Portable) på länge för min nya uppdragsgivare Kong. Min chefredaktör, välkända Thord Daniel Hedengren, recenserade Nintendo DS-versionen av samma spel, och var inte lika entusiastisk som undertecknad. Och jag håller med honom att många titlar mjölkas ur, bara för att spelföretagen vill tjäna så mycket stålar som möjligt.

Här på Smack My Balls är vi (eller rättare sagt jag) inte rädda för att göra reklam. Därför vill jag, så här på slutklämmen, tipsa om Kongs häftiga och underhållande julkalender. Denna finner ni här.

Det var allt för denna vecka, vi ses troligen efter helgen igen. Ha en trevlig helg!

PS. Min flickvän Marie och jag firar vår 1-årsdag imorgon, lördagen den 17 december. Wohoo! DS.

Ångestframkallande okunskap

Dagens ämne; okunskap.

Idag upplevde och deltog jag i den mest patetiska diskussionen om spel jag någonsin varit med om. Jag och en klasskamrat redovisade våra projektplaner för vår projektledare, och eftersom jag skriver ett omfattande projektarbete om ämnet ”spelhistorian – våldsdebatter, fördomar och spelens påverkan på samhället” slutade min redovisning i en liten diskussion. Min klasskamrat började genast babbla om Counter Strike. Inget fel i det, men när han till sist påstod att spelet var förebild och ”pappa” för alla nutida spel (speciellt Grand Theft Auto-serien, sade han) trodde jag inte mina öron.

Min projektledare fortsatte på den redan inslagna linjen och började diskutera Doom- samt Quake-spelen, hur spelens missfoster till fiender kunde skada barns psyken. Jag inflikade snabbt att alla spel har en åldermärkning och det är upp till föräldrarna att inte förse sina barn med våldsamma spel.

– Är det inte bättre att de slutar tillverka våldsamma spel då, kontrade min projektledare. Det är ju spelens fel att alla dessa dödsskjutningar på amerikanska skolor inträffat.

Redovisningen var över och kvar satt jag som ett fån. När ”vuxna” människor blint litar på vad kvällstidningarna skriver är det inte konstigt att spelbranschen har ett dåligt rykte. Okunskap är ordet ni letar efter.